Södertörns högskola bör främja demokrati

2013-10-03 | Mehrtab Motavvas , Ida Dzanovic padlock

OPINION

I kväll delar Södertörn högskola ut Alumnpriset 2013 till samhällsdebattören Hanna Gadban. Ida Dzanovic och Mehrtab Motavvas finner högskolans ursäkt att de "inte tagit ställning till hennes åsikter, ställningstaganden eller utspel i olika frågor i samband med utnämningen" otillfredsställande. Kan en debattör med odemokratiska värderingar verkligen vara en god förebild för studenterna?

I en debattartikel 27/9 kritiserade feministdebattören Mehrtab Motavvas Södertörns högskola för att institutionalisera islamofobi genom att dela ut Alumnpriset 2013 till samhällsdebattören Hanna Gadban. Spridningen av artikeln har varit enorm och resulterat i hätska nätdebatter och en rad klagomail till högskolans ledning. Den 1/10 startade till exempel muslimska studenter på Södertörns högskola en protestlista mot den propaganda som Gadban sprider om svenskar med utländsk bakgrund, i synnerhet muslimer.

Kritikerna av prisutdelningen utgår från olika ideologiska ståndpunkter, men den grundläggande kritiken är samstämmig: Var går gränsen för vilka odemokratiska uttalanden sociala institutioner kan belöna i en demokrati? Högskolans kommunikationschef Kenneth Wall och kommunikatör Monica Lundbom hävdar konsekvent att de ”inte har tagit ställning till [Gadbans] åsikter, ställningstaganden eller utspel i olika frågor i samband med utnämningen.”

Men motiveringen lyder enligt högskolans egen hemsida att Gadban utdelas priset för att hon ”har på kort tid etablerat sig som en välkänd och orädd samhälls-debattör” och ”är en bra ambassadör för Södertörns högskola som i handling och personlighet förkroppsligar högskolans profilfråga: ’Medborgerlig bildning’”, samt ”en god förebild för högskolans studenter.” Frågan är om ledningen menar det här på fullaste allvar? Hon har nämligen uttryckt en rad odemokratiska åsikter i det offentliga rummet.

För det första förkastar Gadban den grundläggande demokratiska principen om likhet inför lagen. På Brännpunkt 8/8 hävdar hon att ”alla ska vara lika inför lagen innebär att även lagen skall se olikheterna och bekänna samt hantera dem i ljuset av en mångkulturell kontext.” Meningen säger explicit att eftersom alla ska vara lika inför lagen måste lagen behandla alla olika. Förutom att Gadban gör sig skyldig till en logisk självmotsägelse innebär hennes uttalande att lagen ska se medborgares ”olikheter” och ”hantera” dem utifrån en ”mångkulturell kontext”. Det är med andra ord vad George Orwell kritiserar stalinisterna för i ”Djurfarmen”, det vill säga att ”alla är jämlika, men vissa är mer jämlika än andra” enligt dem.

För det andra gör Gadban uttryckligen anspråk på diskriminerande lagar. 1/8 framlägger hon två förslag på Brännpunkt. Det första förslaget handlar om att i brottsbalken införa en särskild brottsrubricering för brott i namn av heder. Hon ifrågasätter avsaknaden av särskild reglering som om detta våld vore legalt i Sverige, vilket det självfallet inte är. ”Misshandel är misshandel och mord är mord, oavsett om förövaren heter Muhammed eller Sven, och alldeles oavsett vilket uttalat motiv han har”, skriver Mehrtab Motavvas (Fi) och Linnéa Bruno (Fi) i sin replik på hennes debattartikel.

Det andra förslaget går ut på att uttryckligen misstänkliggöra samtliga nya medborgare. Gadban anser att medborgarskapssökande bör ingå ett avtal med staten om att de ska respektera ”svenska normer” och inte ”begå brott”, i ”synnerhet inte hedersrelaterade brott.” Om svenska medborgare med utländsk bakgrund trots allt skulle begå brott ska de ”förlora sitt medborgarskap och rätten att få bo kvar i Sverige.” Gadban tycks vara omedveten om det faktum att svenska medborgare redan har en skyldighet att följa landets lagar. Men förslaget är djupt problematiskt även på andra plan.

Ett problem är att förslaget utgår från att samtliga nya medborgare är potentiella ”hedersförtryckare” som ska behöva svära en ed om att de inte ska begå brott, särskilt givetvis brott i namn av heder. Det är som att kräva att alla svenska medborgarskapssökande i Thailand ska behöva skriva under papper på att de inte ska köpa sexuella tjänster av barn. Ett annat problem är att hon önskar se en uppdelning i ”första klassens” och ”andra klassens” medborgare, beroende på etnisk tillhörighet. Nya medborgare skulle aldrig kunna bli fullvärdiga medborgare om Gadbans förslag realiserades, för de har inte varit ”etniska svenskar” i tillräckligt många generationer. Men hur mäter man det? När och var vittnade Europa till verkställandet av en sådan idé senast? Lovade vi inte ”aldrig igen”?

Ändå hävdar Gadban 21/8 att hon ”står fast vid [s]ina förslag om skärpta lagar.” Dessa förslag är för övrigt inte originella, speciellt inte det andra. 3/10 och 5/10 år 2012 framlade Sverigedemokraterna Mikael Jansson och David Lång respektive Kent Ekeroth och Thoralf Alfsson liknande motioner. Därutöver strider hennes förslag mot både Artikel 7 i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna och Artikel 14 i EU-konventionen, enligt vilka ”alla är lika inför lagen”.

För det tredje förespråkar Gadban parallella lagsystem. Hennes och före detta ordförande för Muslimska förbundet, Mahmoud Aldebes, förslag är två sidor av samma mynt: parallella lagsystem baserade på identitetspolitik! Emedan Gadban utgår från nationalism, utgår Aldebe från mångkulturalism – som normativa politiska filosofier. Hon menar på att minoriteter ska underkasta sig majoritetens normsystem, han menar på att majoriteten ska underkasta sig minoriteters rätt till särskilda normsystem. Gadban kräver särlagstiftning, Aldebe kräver särlagstiftning. Båda grundar sina resonemang på identiteter - majoritet kontra minoritet. Ingen av dem står för likhet inför lagen – de förespråkar olika lagar för olika medborgare. Varken hon eller han förespråkar lika universella mänskliga fri- och rättigheter – oberoende av individers olika bakgrunder.

För klarhetens skull bör noteras att Aldebes öppna brev till svenska politiker inför riksdagsvalet 2006 väckte starka reaktioner bland både muslimer och icke-muslimer.

I ett demokratiskt samhälle är det av allmänt intresse att en social institution som Södertörns högskola tar officiellt avstånd från Gadbans odemokratiska uttalanden. Högskolans svar att de ”inte tar ställning till hennes åsikter” är helt enkelt otillfredsställande. Sverige är ett (någorlunda) demokratiskt samhälle som har skrivit under både FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna och EU-konventionen, och som sådant har dess sociala institutioner en skyldighet att såväl följa som främja demokratiska principer.

Att då utse en före detta student och numera grundskolelärare som förkastar våra mest fundamentala demokratiska principer till Alumnpristagare 2013 är en stark symbolisk handling, speciellt när motiveringen lyder att hon är en ”orädd debattör” och ”en god förebild för andra studenter”. Vad menar ledningen med begreppet ”orädd” egentligen? Är det modigt att utmana demokratin och förespråka systematisk diskriminering? Är det verkligen en ”god” förebild för framtida generationer?

Nej, vi hoppas att Hanna Gadban noggrant tänker igenom de negativa konsekvenser som hennes förslag skulle innebära för våra medmänniskor. Att hon läser Harper Lees storslagna klassiker ”To Kill a Mockingbird” och reflekterar kring vita amerikaners dominans över svarta amerikaner i USA på 1930-talet, för det är en sådan orättvis maktrelation som hon ”står fast vid.” Än mer hoppas vi att Södertörns högskola tar ställning i en mycket principiell demokratifråga: alla människors lika värde.

Mehrtab Motavvas (svensk medborgare) Ida Dzanovic (svensk medborgare)